Seth Godin är helt klart en av mina favoritförfattare och jag har läst alla hans böcker, så när han kommer ut med en ny bok är jag snabb att köpa den och läsa. Nu har jag läst färdigt The Dip, som är hans senaste bok.

Som du förstår har han mycket att leva upp till, och jag tycker att han har lyckats än en gång. Det är inte en av mina favoriter, men det är en bra bok, och även föredömligt kort (ca 80 sidor).

I boken fortsätter han på sin inslagna väg ifrån tidigare böcker, dvs att betona vikten av att vara bäst på det man gör och att vara anmärkningsvärd. Antagandet i boken är att många, både personer och verksamheter, går igenom bättre och sämre perioder. Ibland när man har nått en “topp” i livet så kan det vara svårt att nå vidare. Man har nått ett lokalt maximum, och för att komma ännu högre måste man gå ner ett par steg. Det är denna nedgång som är “The Dip”. Han går här också igenom olika former av “dips”.

Seth går vidare med att hävda att “quitting” ofta är en god strategi. Det gäller bara att lyckas känna igen när det inte tjänar någonting till att fortsätta och när det gör det. Många känner intuitivt att det är dags att sluta med något, men har svårt att verkligen göra det, eftersom det alltid är svårt att erkänna ett nederlag. Dock påpekar Seth att fokus är otroligt viktigt, och sprider man resurserna för tunt, även över mindre lyckade projekt, så får inget projekt vad det behöver. Misslyckade projekt är fortsatt misslyckade, och projekt med potential når inte hela vägen.

T ex tar han som metafor upp hackspetten som kan hacka tjugo gånger på 1000 olika träd, eller hacka 20 000 gånger på ett enda. Den får troligtvis mer mat av strategi nummer två.

“Dippen” är också vad som skapar värde. Kan man på något sätt skapa en dal så lång och djup att konkurrenterna ger upp i den så har man skapat ett ovärderligt försprång.

Jag tänker inte gå in alltför detaljerat, utan rekommenderar istället att läsa boken. Den är snabbläst och väl värd besväret.